Elsa

Elsa med multipla dysmeli

Elsa

Elsa är här en liten tös på ett år och 11 månader. Hon är född i Etiopien men flyttade till Sverige och sin nya familj i norra Sverige juni 2008. Elsa föddes med en höger fot med tre tår, ett ben som slutar ungefär mitt på vaden samt delvis sammanväxta fingrar i vänster hand.

Operationen planeras

I slutet av sommaren blev Elsa remitterad till Umeå med sin hand och till Örebro med benet. Träffen med dysmeliteamet i Örebro resulterade så småningom till ett beslut om att operera både handen och benet i Örebro den 3:e december.

Första protesen

I Örebro fick Elsa en provisorisk protes som hon skulle använda fram till operationen. Mamma Maria berättar att när Elsa fick prova protesen för första gången såg det kul ut, för hon tittade på den, sa ”döööh?”, och sen fortsatte hon leka som om inget hänt. Efter en liten stund kröp hon iväg med protesen, och när de ställde henne upp stod hon jättefint. Elsa lärde sig gå väldigt bra med protesen, men det var svårt med skor eftersom protesen hade en väldigt tjock fotled p.g.a. hennes ”sneda” stump.

Den stora dagen – operationen

Så var det äntligen dags för operationen den 3:e december. Fingrarna i handen sitter bara ihop längst ut, så separering av dessa görs vid ett enda tillfälle dvs. nu. På benet ska snörfåran släppas upp för att förbättra cirkulationen i benet.

Att få se och få förklarat alla röntgenbilder hjälpte Elsas föräldrar väldigt mycket att förstå vad som skulle ske under operationen. De fick också en rimlig förklaring på ett stort ärr som Elsa har på höger ben, där hon har en fot. Det är sannolikt att benet också har blivit opererat p.g.a. en snörfåra.

En lyckad operation

Mamma Maria berättar: ”Elsas operation gick alldeles utmärkt. Visst var det jobbigt, men det gick. Tyvärr blev operationen efter lunch, först kl 13.30 sövdes hon. Under förmiddagen var hon fastande, och vi väckte henne för frukost halv sex, men hon vägrade förstås äta något. Så hon hade inte ätit sedan midnatt, då hon åt en flaska välling. Men det gick bra ändå, hon var vid gott mod, lekte och hade sig. Inte sur alls. Lite ynklig efter tuppluren möjligen, men då slog vi på en Teletubbie-film och sen gick det bra en timme till tills det var dags.

När de skulle söva henne var personalen fantastisk. Och Elsa charmade dem alla. Först fick Poe (hennes Teletubbie-mjukdjur som hon ÄLSKAR) masken för ansiktet, och då tog Elsa masken själv och satte den för sin egen mun och ja. Sen kopplade de i narkosgasen, fick hålla henne lite, och vips så sov hon. Jag tyckte inte det var otäckt. Däremot tyckte jag det var hemskt att gå därifrån…

Vi lämnade henne ca halv två, och kl 18 fick vi komma tillbaka när hon höll på att vakna. Det var tre kirurger som opererade samtidigt; två som gjorde hennes snörfåra och en som höll på med hennes hand. Hur fick de plats där runt henne allihopa…?! Alla tre var nöjda med resultaten. Det ska bli så spännande att se sedan! Hon hade lite ont på uppvaket, men sen har hon faktiskt inte alls verkat ha ont.

Två stora bandage fick hon, och vi fick återbesökstid två veckor senare för omläggning. Vi fick köpa lite nya tröjor till henne som gick runt bandaget på handen, och att vara ute blev lite knepigt. Men annars gick det bra, och två dagar efter operationen gick hon omkring på benet, trots det stora bandaget.

Vi är i alla fall JÄTTENÖJDA med hur allting avlöpte. Och flera personer från dysmelienheten i Örebro kom ner på avdelningen och hälsade på oss dagen efter operationen. Alla var väldigt trevliga och berättade och ja, hade liksom tid med oss, det kändes skönt.”

Två månader senare

Vid återbesöket tog de bort förbanden och Elsa slapp fler bandage runt handen. På benet fick hon ha ett litet förband som satt kvar knappt två veckor till. Det har läkt bra och fort, och läkarna är nöjda med resultatet. Särskilt fingrarna ser väldigt fina ut. Ringfingret är väldigt krokigt, därför har Elsa fått en skena som hon ska ha på nätterna. Ungefär 1,5 månad efter operationen var det dags för en ny protes. Den nya protesen tillverkades på hemmaplan och sitter efter några justeringar alldeles utmärkt. Elsa började gå nästan direkt och nu springer hon fram! Till sin egen stora glädje (och resten av familjens förskräckelse) kan hon nu öppna dörrar och hon är en väldigt framgångsrik klättrare.

Text: Elsas mamma Maria
Bild: Elsas mamma Maria